Ni vet hur det är ibland när man bara vill vara så jävla nära men hur nära man än kommer är man aldrig tillräckligt nära? När hjärtat gör ont för att det dunkar lite för hårt och man vill få det att lugna ner sig men det går liksom inte. Precis så.

 

Efter att ha lyckats pussla ihop våra scheman, och åkt fram och tillaka ett par gånger så har jag och Daniel kunnat umgås med varandra i nästan en hel vecka. Det har varit bäst! Men jag har självklart inte tagit så många bilder..

 

 

Men jag har en bild på en väldigt stilig pojk som blundar lite.

 

 

Och en bild på bordet innan vi skulle äta laxlasagne.

 

 

Och slutligen en bild världens finaste ros som jag fick igår. Han är bäst. Och juste, rubriken är ett litet utdrag från en av Michela Fornis klockrena texter.